Sverige lider av en allt värre förljugenhet 

Rubriken är ett klipp. Kanske ska jag fortsätta med det. Som den flitige läsaren har märkt så blev det ett uppehåll. Det är Uffe. Vardagarserien tar för tillfället all överbliven uppmärksamhet. Håller på med nian. Kommer det en tia också? eller var Allt är i rörelse, tian? Ett hopp direkt till elvan. I deckarförförfattarsverige är det populärt med dekaloger, alltså tio romaner på raken. Det började med Sjövall-Wahlöö, fortsatte med Guillou och på den raksträckan är det. Tio borde räcka så att hen kan få ihop det till att skriva en riktig roman. Kan man tycka. Det gör det sällan. Uffe skriver riktiga romaner. Jag uppskattar honom mer och mer. En stoiker i Herakleitos anda på riktigt. Modernität som tusan. Ofta lackar han ur och kan skriva om det. ”Man ska bara gå på sina egna konserter” är en ganska så typisk lackonism. Uffe går på Dylankonsert i alla fall, motsägelsefullt, och undrar sedan om recensenterna ens var där. Deras låtlistor är fel säger en som vet vad låtlistor betyder för det konsertiska sammanhanget.

Autentisk intelligens

Den häringa bloggen är ett exempel på autentisk intelligens, min. Den autentiska intelligensen är personlig, jag ,inom ramen av det allmänna, vi.

Det finns i filosofisk mening inget dom.

Det förstår Uffe när han skriver att det inte går att förakta en vald politiker utan att förakta sig själv.

Chefen – Berättelsen om en skandal

Chefen heter boken. Det är en bra titel. Tycker jag som en tid burit chefsskapets börda. Boken ska handla om Sveriges Konung utifrån vad några journalister under två års tid kan gräva fram om honom. Nåja, boken är skriven i jagform, jaget är Thomas Sjöberg och hur man än ser på saken så handlar kungaboken mest om Thomas Sjöberg. En författare som uppenbarat mycket gärna stilar och ställer in sig. Stilen är inte min stil alls och borde inte vara varken Per Gedins eller Kristoffer Linds heller. I en lismande stil framställs de närmast som sutenörer. Boken är i sig själv med andra ord en skandal och kan läsas som en berättelse om denna.

Oss emellan: jag litar inte på det som står där.

Mera Oss Emellan: Jag har inte läst hela boken.

En chef är också ett föredöme, annars fungerar hen inte som chef. Bokens framställning är inte föredömlig.

Herakleitos fragment

Herakleitos är den förste prosafragmentariske tänkaren när man pratar om gamla greker. Stoikern den förste och ende. En stoiker är alltid stoiskt ensam.

Logos ska skrivas och förstås med liten bokstav. Gud med litet g, Tanken med litet t, Handlingen med litet h, Praxis med litet p.

logos är Medvetandet med litet m, Ärat med litet ä. Uttryckligen äh!

Medvetande är att veta med sig själv att man vet. Känn dig själv. Du är naturen. Människan mänskligheten är natur.

Snickarbänken,

Jag har samlat på mig en ny snickarbänk som jag tänkte ha till skrivbord. Kul. Nu är den gammal. Både som idé och realitet. Höll på att ge bort den då jag själv inte har plats men så kom jag på att plats det gör man. Precis som skillnad. Alltså.

Snickarbänken får förstärka under it-fönstret.

Killing time,

är också ett bra namn. Fick det av Uffe. Det gör man i vår ålder. Wasting time wasting time som någon sjöng. Eric Burton kanske?

”when I think of all the time that’s been waisted, waisting time ”

Kan bli en slogan som slog an. Slår an. Sätter punkt…

Bokläsande som ju är en sorts killing time förvandlas ofta till deckarläsamde.

Kill me!

Tiden vaskas i Rapport från en skurhink. Rapportböcker är per definition fantasilösa, medan Fantastika (läs; Cyrano de Bergerac) är en sorts rapport i den också.

Kvardagar

Tänk att hitta häringa bloggen samtidigt som jag läser Uffes 8. Den måste jag ju döpa om. Bloggen alltså!

Johansson spelar numera Minnesota Wild. Överallt utom i Landskrona. Du läser väl bloggen baklänges

Det finns ett deppigt stråk i allt vad Uffe företar sig. Förtar sig. I honom lever världen. Det blir ett omtag eftersom det var ett tag sedan nu. Det är kul. Kanske mindre kul om det lästes samma dag. Uffe hade en blogg en gång. Den var inte kul.

Med ett ord? Frenesi! Författarfrenesi! Författaren fattar före, och föret.

iakttagelserna är ofta skarpa. Oslipade men skarpa.

Närmast att jämföra med är väl Knausgård. Då ligger Knausgård lä. Pessimistjollar.